Dutch 1872-1944 Piet Mondrian Location was a Dutch painter. He was an important contributor to the De Stijl art movement and group, which was founded by Theo van Doesburg. He evolved a non-representational form which he termed Neo-Plasticism. This consisted of a grid of vertical and horizontal black lines and the use of the three primary colours. When 47-year-old Piet Mondrian left his artistically conservative native Holland for unfettered Paris for the second and last time in 1919, he set about at once to make his studio a nurturing environment for paintings he had in mind that would increasingly express the principles of Neo-Plasticism about which he had been writing for two years. To hide the studio's structural flaws quickly and inexpensively, he tacked up large rectangular placards, each in a single color or neutral hue. Smaller colored paper squares and rectangles, composed together, accented the walls. Then came an intense period of painting. Then again he addressed the walls, repositioning the colored cutouts, adding to their number, altering the dynamics of color and space, producing new tensions and equilibrium. Before long, he had established a creative schedule in which a period of painting took turns with a period of experimentally regrouping the smaller papers on the walls, a process that directly fed the next period of painting. It was a pattern he followed for the rest of his life, through wartime moves from Paris to London??s Hampstead in 1938 and 1940, across the Atlantic to Manhattan. At 71 in the fall of 1943, Mondrian moved into his second and final New York studio at 15 East 59th Street, and set about again to create the environment he had learned over the years was most congenial to his modest way of life and most stimulating to his art. He painted the high walls the same off-white he used on his easel and on the seats, tables and storage cases he designed and fashioned meticulously from discarded orange and apple-crates. He glossed the top of a white metal stool in the same brilliant primary red he applied to the cardboard sheath he made for the radio-phonograph that spilled forth his beloved jazz from well-traveled records, Visitors to this last studio seldom saw more than one or two new canvases, but found, often to their astonishment, that eight large compositions of colored bits of paper he had tacked and re-tacked to the walls in ever-changing relationships constituted together an environment that, paradoxically and simultaneously, was both kinetic and serene, stimulating and restful. It was the best space, Mondrian said, that he had ever inhabited. Tragically, he was there for only a few months: he died of pneumonia in February 1944.  Related Paintings of Piet Mondrian :. | The still life with plaster | The houses on the Liyin river | Piet Mondrian, View from the Dunes with Beach and Piers | Broadway Boogie-Woogie (mk09) | Belong Conformation |
Related Artists:
jonathan miller
(born July 21, 1934, London, Eng.) British director, writer, and actor. After earning a medical degree at Cambridge University, he made his professional stage debut at the Edinburgh Festival in the hit satirical revue Beyond the Fringe (1960).
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Marchetti
Italian 1853-1909